När jag var tonåring, på tidigt -60-tal, så var livet en evig väntan på två saker; nästa Beatlesskiva och nästa Åsanisse-film! Kom på det nu då det visas en gammal Åsanisse på TV4.

Och inte nog med det, när filmen äntligen kom till vår lilla lokala bio så gick vi 8 km enkel väg(!) för att få se den. Bussar förekom knappast, i alla fall inte på kvällstid och vem hade vid den tiden en bilburen skjutsande förälder? Och bion var en gammal "lada" med golv som lutade åt fel håll, så råkade man tappa en Thulo så rullade den ofelbart längst bak i lokalen!

Vilka fenomen mobiliserar en sådan hängiven kult hos tonåringar idag, tro?

Mannens sista arbetsdag före semestern idag! Fyra oplanerade veckor ligger framför oss!

på flera olika sätt - frågan är vilket sätt som är "värst"?

Åtskilliga i bekantskapskretsen har skilt sig - med mer eller mindre sorg och smärta. En del säger att andra har svårt att förstå sorgen när den man trodde man skulle åldras tillsammans med bara försvinner ur ens liv... han/hon lever ju trots allt!

När någon försvinner genom död så är sorgen kanske lättare att förstå och, menar många, då är det naturligt att omgivningen ger medkänsla och stöd. Kanske beror skillnaden på att döden har vi ritualer och nedärvd erfarenhet av - skilsmässa är nyare tiders påfund - vem annonserar tex en skilsmässa i lokalpressen på samma sätt som man ofta gör vid vigsel, födelse eller död?

Så finns ett tredje sätt för nära anhöriga att försvinna - och det är just nu aktuellt i vår familj, nämligen när någon "går in i dimmorna" och blir dement. Så himla konstigt när en person lämnar en själsligt men inte fysiskt - var det inte Maj Fant som, innan hon dog, skrev boken "Mamma till sin mamma". Precis så blir det; "har du ätit idag?" "Vad finns i ditt kylskåp, vad behöver du få hemköpt?" "Nej det är inte måndag, utan onsdag idag" och "det är sant, du är 82, inte 68!" Som sagt, skrämmande konstigt är bara förnamnet ... personligheten försvinner men den fysiska kroppen finns kvar? Vad och när är det tid att sörja?

vilka är det som läser mina inlägg? Är du någon som känner mig eller åtminstone vet vem jag är? Någon som hamnar här av en slump, vid ett enstaka tillfälle eller någon som återkommande söker upp just min blogg?

Ibland dvs. ofta, blir man lite full i skratt (fel i sammanhanget - jag vet) när man hör uttalanden om olyckor som händer... En karusell på Liseberg går sönder, ett antal människor blir skadade (kunde blivit värre påstår jag!). Hur kunde det hända? Utredarna lägger pannan i djupa veck; "det är oklart vad som förorsakade olyckan." Men - jag vet! jag vet!!! Hemifrån mitt köksbord kan jag tala om att det var något som gick sönder!!! Oväsentligt vad....Men förvånande nej, inte alls! Förr eller senare går alla tekniska prylar sönder och då vill inte jag sitta där... alltså är de ggr jag betalt för att åka med en karusell lätt räknade!! 

Den innovative Pigge Werkelin gör tydligen allt för att utvidga sitt Gotlandsbaserade imperium. Nu privatiserar han stränderna enligt den modell som sedan länge förekommit i fjällvärlden. Köp en bostadsrätt med bästa läge (= stranden på Gotland/nära liften i fjällen) och hyr ut den när du inte själv är där... Slantar, slantar - för Pigge, för byggherrar, för spekulativa bostadsrättsinnehavare, för.... win-win situation? Nej, inte alls! Naturen blir som vanligt den stora förloraren....

När kommer detta att drabba den redan hårt exploaterade Stockholms skärgård?

http://www.werkelinbolagen.se/strandby.pab

Idag skall jag guida i kyrkan för sista dagen den här sommaren. Hoppas det kommer riktigt många besökare! Det är ett himla kul "arbete" (ja, oavlönat, ideellt då alltså). Jag hoppas att jag, åtminstone till en del, kunnat förmedla vilken oerhörd betydelse den här kyrkan har i vår lokalhistoria. Den byggdes under den tid då Birger Magnusson var kung i Sverige (han som stadfäste Upplandslagen 1296 innehållande bla en kyrkobalk och senare låste in sina bröder under Nyköpings gästabud 1317) och har stått där stadigt genom århundranden trots att orostiderna avlöst varandra. Mest är kyrkan präglad av stormaktstiden och adliga släkter som krigade för Gustav II Adolf under 30-åriga kriget.

för 31 år sedan var vi inblåsta med den motorbåt vi hade då, i ett fruktansvärt oväder på Rödlöga... Det blåste storm flera dagar i sträck. Vi var många båtar där, i samma belägenhet, och när vinden slutligen mojnade till under 20 m/sek (även det mycket, där ute i ytterskärgården) var det flera som gick ut och försökte ta sig därifrån. Några modiga stävade iväg i olika väderstreck men de flesta återvände till tryggheten i lä .... Idag, 31 år senare, kunde man konstatera att solen sken på Öland....

Jag är ingen frekvent TV-tittare men nu på förmiddagen hamnade jag framför ngt (för mig) nytt Nanny-program; "Nannyn ser dig". Och givetvis tog det inte lång stund förrän jag ser en mamma släpa sitt ledsna barn till nå´n slags "reflektionsrum" för "time out"! Varför blir den nuvarande generationens småbarnsföräldrar upplärda i att vara elaka mot sina barn? Varför inbillas de att "gränssättning" är basen i föräldraskapet, att god omsorg är att avvisa sina barn på ett ibland, brutalt sätt?

Och sedan då, när x minuter gått, och barnet förväntas ha blivit snällt och ångrat sina synder - då skall det tvingas att krama sin "bödel" och säga förlåt! När det i mina ögon vore rimligare att föräldern säger förlåt för att h*n inte kunde hantera situationen bättre än att överila sig och avvisa barnet!

Det bedrövligaste är dock att olika föräldrautbildningsprogram som inrymmer dessa, enligt mig, förkastliga moment är rekommenderade av Folkhälsoinstitutet - som evidensbaserade! Dessvärre tror jag att man skulle finna att barnmisshandel också är evidensbaserad - ur den aspekten att man kan uppnå sitt mål, att få barnet att göra som man vill. Men är evidensbasering liktydigt med att det är bra för barnet - nej jag tror nog inte det....

http://www.fhi.se/templates/Page____4748.aspx

Måndag igen, borde jobba lite med skriften jag skall författa - men min arbetsdisciplin?? *hm... ser mig letande omkring*