om fåglar! Just nu, under dygnets mörkaste timme, sitter en fågel i en trädtopp utanför mitt fönster och sjunger så otroligt varierat vackert. H*n har en kompis några hundra meter bort i ett annat träd som h*n växelpratar med.... och jag vet inte vad för slags fåglar det är... Inte koltrastar, för dem tror jag mig känna igen... och inte näktergal heller... jaja - ibland önskar jag att jag var med i 250-klubben - tror jag den heter den klubb som finns för dem som har "prickat" så många fåglar under .....sitt liv? senaste året.....eller? Skall nog gå o sova nu... innan det blir för surrigt detta.

Varför finns det så många som tror att dagis/förskola är mycket bättre på att ge stimulans och utveckla barnet? När det i själva verket är så att allt barnet lär sig om livet lär de sig i samspel med sina föräldrar!  Förskolan är och förblir ett komplement. Jag äv väl antagligen gammalmodig men jag har svårt att förstå att familjer bildas bäst genom att äldre syskon lämnas bort då det kommer nya barn till familjen... och att det tom finns exempel på barn som får _längre_ dagar när en förälder är hemma och är föräldraledig än då h*n arbetar. En mig närstående förskolegrupp med 2-3-åringar kommer till hösten att ha 20 barn heltidsinskrivna. 8 av dem har då föräldralediga föräldrar hemma!

Kan det här fenomenet bero på att det är den första stora dagisgenerationen som får barn nu? Och ännu värre; kan den här övertron på dagis ha att göra med att 11-åringar i en undersökning säger att de växer upp med för lite tid med sin mamma/pappa, att de som äldre har svårt med nära relationer och att hälften av hushållen i Stockholm är enpersonshushåll? Jag menar är man uppvuxen med att viktiga personer i ens liv (personal, och dessvärre även föräldrar, i denna separationernas tidevarv) kommer och går så kan det vara svårt att utsätta sig för nära relationer - nära bindningar/kärleksrelationer innebär också en risk för smärta... som ensamstående väljer att inte utsätta sig för?

Allt barnet lär sig om livet lär det sig av och i samspel med sina föräldrar!

Jag har, jämfört med många av mina jämnåriga haft tur i livet. Ja, kan man kalla det tur att bli föräldralös vid 20?? Nej, absolut inte, inte då i alla fall, men nu inser jag att det faktiskt har sina fördelar! De flesta av mina jämnåriga har nämligen ständiga bekymmer med dementa föräldrar, dålig åldringsvård och en hemtjänst som sällan verkar fungera .... jag behöver inte bekymra mig om så´nt. Mina jämnåriga befinner sig också i en fas i livet då de inte längre blir satsade på i sitt arbete - yngre förmågor tar över och personer som tidigare varit ansvariga för utbildningar, konferenser och stora samhällsevenemang finns ni inte ens omnämnda som "servicepersonal"! Många är deppiga av både den ena och andra anledningen - dessutom börjar det för många bli så att kroppen säger ifrån.... så är det för mig också, men doktorn kallar mig för inbillningsfrisk(!) - jag vägrar att definiera mig som den kroniskt sjuke jag faktiskt är! När det gäller arbetsmarknaden ser det annorlunda ut då man är "sin egen" - så länge uppdragen rullar in finns ingen anledning till oro - men den dagen kommer väl...