på flera olika sätt - frågan är vilket sätt som är "värst"?

Åtskilliga i bekantskapskretsen har skilt sig - med mer eller mindre sorg och smärta. En del säger att andra har svårt att förstå sorgen när den man trodde man skulle åldras tillsammans med bara försvinner ur ens liv... han/hon lever ju trots allt!

När någon försvinner genom död så är sorgen kanske lättare att förstå och, menar många, då är det naturligt att omgivningen ger medkänsla och stöd. Kanske beror skillnaden på att döden har vi ritualer och nedärvd erfarenhet av - skilsmässa är nyare tiders påfund - vem annonserar tex en skilsmässa i lokalpressen på samma sätt som man ofta gör vid vigsel, födelse eller död?

Så finns ett tredje sätt för nära anhöriga att försvinna - och det är just nu aktuellt i vår familj, nämligen när någon "går in i dimmorna" och blir dement. Så himla konstigt när en person lämnar en själsligt men inte fysiskt - var det inte Maj Fant som, innan hon dog, skrev boken "Mamma till sin mamma". Precis så blir det; "har du ätit idag?" "Vad finns i ditt kylskåp, vad behöver du få hemköpt?" "Nej det är inte måndag, utan onsdag idag" och "det är sant, du är 82, inte 68!" Som sagt, skrämmande konstigt är bara förnamnet ... personligheten försvinner men den fysiska kroppen finns kvar? Vad och när är det tid att sörja?