Läste i Aftonbladets nätupplaga utskriften av förhöret med Anders Eklund om Engla. De hemskaste avsnitten var visserligen strukna men jag undrar ändå hur man känner sig som förälder då man tar del av berättelsen om hur han skändat ens barn... hur orkar man? OCH hur orkar man försvara honom? Jag hörde Silberskys sommarprogram där han förklarade hur han tänker om detta och jag är den förste att, liksom han, ställa mig upp till rättsäkerhetens försvar, men jag förstår ändå inte... "Han hävdar att samlaget med Pernilla var frivilligt!", säger Silbersky. Sure, med en okänd man, på en gångväg i Falun - en man som dessutom råkar ha problem med sin sexualitet .... och till tack blir hon mördad - det går inte ihop sig Silbersky, det måste väl tom du inse? Eller är din drivkraft endast glädjen av att kunna skratta på väg till banken? *förlåt, det var lågt, men jag kunde inte låta bli*

Däremot tror jag inte på straff, en man som Eklund behöver i första hand vård, men det är en annan diskussion....

möjligen bli sambo med den - läste jag nyss... Man kan inte äga ett barn heller - en vacker dag står de där på köksgolvet, omgivna av flyttkartonger och packar ner sin barndom!

När jag var tonåring, på tidigt -60-tal, så var livet en evig väntan på två saker; nästa Beatlesskiva och nästa Åsanisse-film! Kom på det nu då det visas en gammal Åsanisse på TV4.

Och inte nog med det, när filmen äntligen kom till vår lilla lokala bio så gick vi 8 km enkel väg(!) för att få se den. Bussar förekom knappast, i alla fall inte på kvällstid och vem hade vid den tiden en bilburen skjutsande förälder? Och bion var en gammal "lada" med golv som lutade åt fel håll, så råkade man tappa en Thulo så rullade den ofelbart längst bak i lokalen!

Vilka fenomen mobiliserar en sådan hängiven kult hos tonåringar idag, tro?

Mannens sista arbetsdag före semestern idag! Fyra oplanerade veckor ligger framför oss!