Jag minns väl händelsen då Tommie Smith och John Carlos stod på prispallen med varsin hand sträckt i luften 1968.
  Foto: APTommie Smith högst upp på pallen och bronsmedaljören John Carlos

http://www.dn.se/DNet/road/Classic/article/0/jsp/print.jsp?&a=806674

Idag låter det i Svenska medier som om alla redan då förstod vad de gjorde och tyckte att de var modiga män ... Sanningen är den att knappast någon  i Sverige fattade nå´t vid den tiden .. Jag vill minnas att de refererande journalisterna i TV noterade vad de båda gjorde, men undrade varför... ?? Någon manifestation? Det var först senare som händelsen fick en förklaring och egentligen är det nog först idag jag till fullo förstått vidden av deras protest!  

Undrar om vi kommer att få se liknande, fredliga protester i Peking?

Jag blir det ibland - fast därmed inte sagt att jag själv är ofelbar på svenska (har tex svårt för innan och före) ;-) ...

Men jag blir lite trött på personer som alltid uttalar som "man" istället för jag ex Man blir lite trött på (=jag blir lite trött på) man skulle behöva tjäna mer pengar (=jag skulle vilja tjäna mer pengar). Jag blir också trött på dem som inte kan skillnaden på mer och fler ex Det har nog aldrig varit mer människor här (=det har nog aldrig varit fler människor här) kommer du på några mer exempel (=kommer du på några fler exempel)   Och så alla dessa idrottmän som säger nej (istället för ja)  i ett jakande svar! Ex. som svar på frågan; Blev du glad nu då ni vann? Näää, det är klart att det var ju himla kul att vinna, särskilt som vi hade två sjuka spelare (=Ja, det var ju himla kul att vinna...) el. hur känns det att vara en så firad spelare här i Sverige? näää, det är klart att det är kul när så många fans möter upp på Arlanda då jag kommer hem (ja, det är klart att det är kul...)

Jag tror att det finns olika sorters trygghet som hjälper oss genom livet...

Den viktigaste är förstås den trygghet vi får förmedlad av våra föräldrar - villkorslös kärlek, känslan av att vi duger, är ok, har ett värde och att livet är gott kommer från dem. Har det blivit fel där är det något vi tvingas släpa på hela livet... Har man inte blivit sedd som barn är det svårt att kompensera det senare i livet - även om många försöker - drömmer om ett liv i stjärnglans, ger sig in i relation efter relation, hittar på saker som väcker uppmärksamhet...

Sedan har vi den sociala tryggheten som oskå handlar om känslan av att livet är gott, att vi är omgivna av personer som vill oss väl, som ser oss och förstår vem just jag är och vilka behov jag har ... i de sammanhangen kan jag vara mig själv, det gör inget om jag trampar i klaveret för relationen till dessa personer bär igenom det...

Den geografiska tryggheten talar vi sällan om... men för mig är den viktig; att veta husens historia, vilka som bor och har bott där, att veta vart alla vägar i omgivningen bär, känna igen stenar, träd, stigar, att veta var man kan hitta svamp, blåbär, smultron... ja, tom veta vilka personer namnen på kyrkogårdens gravstenar representerar...

Jag tycker synd om de barn som inte får en hembygd ordentligt inplanerad i sig - som tvingas flytta ideligen, som inte får slå rot någonstans... jag tror att de går miste om något viktigt... att inte säkert kunna säga var "hemma" är!